Guldhoppet från Kungälv

Världens bäste backhoppare sett till ålder har landat i Kungälv. För Lennart Theander har hittat hem i tekniken – efter 40 år. Det gav en guldmedalj vid veteran-VM.

Hemmabacken är Midt-stubakken i Oslo, 30 mil bort, en världscupsbacke i storlekarna HS (hillsize) 105 och 135. Dit åker åker Lennart Theander cirka fyra gånger om året.

– Träningen är begränsad för mig. Det är inte som om jag hade bott nära en stor backe. Backhoppningen blir en kul hobby för mig, en glimt i vardagen. Jag tränar fys två gånger i veckan minst, antingen på gym eller i springer i skogen. Det är som en ploj, fast jag lyfter ribban hela tiden. Men om jag ska upp en nivå måste jag flytta, säger Lennart Theander, som har sin bas i Kungälv.

– Jag hoppar för att det är roligt. Det är en väldigt utmanande sport som kräver god fysik och att man är tuff och vågar. Det är en väldigt mental sport, man jobbar mer utanför backen än i. Det är sedan i backen allt ska falla på plats.

Bra hoppare i Göteborg

Han är uppvuxen på 70-talet i Länsmansgården och började som sex-sjuåring åka till Delsjöns backe med sin morbror, sin äldre bror Royne och kusinen Örjan. Lennart Theander beskriver killarna som tokiga från början, som alltid byggde hopp som de kastade sig ut ifrån när snön fanns. Och det gjorde den på den tiden. Med tiden blev han aktiv backhoppare i Göteborgs skidklubb.

– Vi var duktiga i Göteborg, det finns en fin backhopparkultur med flera svenska mästare. Royne och jag var med i ungdomslandslaget. Men backhoppning är en vintersport och man tappade den under sommaren. Då fanns inte plastbackar. Jag älskade sporten och hade talang, men vi hoppade inte lika mycket som killarna i Norrland gjorde, som i princip alltid hade snö och låg före i träning, berättar Lennart Theander.

Han ställde upp i Tuffa Viktor cup och USM i Bollnäs. Men i yngre tonåren slutade Lennart med backhoppning. Det var början på ett tio år långt uppehåll, där han stundtals längtade tillbaka.

Längtade tillbaka

– Det kliade i kroppen. Men när man inte bor vid backarna är det en akilleshäl. Åren mellan 13 och 23 år kändes som en evighet. Och det var en ren slump att jag tog upp det igen. Sölve Zetterlund, en eldsjäl som i princip räddade backhoppningen i Göteborg, låg bakom ombyggnaden av Delsjöbacken 1993. Den invigdes med pompa och ståt. Svenska landslaget var där och det var killar som jag tävlade mot när jag var 13 år, mina kompisar och konkurrenter. Jag tänkte: dit måste jag upp.

Ändrad teknik

Lennart fick blodad tand och Sölve Zetterlund var en av dem som pushade honom. Göteborgs skidklubb bestod mest av veteraner. Lennart var mittemellan. För ung för att vara veteran, minst 30 år gäller för att vara med på VM, men han hade också varit borta för länge för att konkurrera med de i samma ålder.

Under hans uppehåll hade också Janne Boklövs V-stil slagit i genom, en helt ny teknik. Dessutom har Lennart genom åren lagt ner mycket tid i familjeföretaget.

Gubbarna såg talangen

– När jag började hoppa igen sa gubbarna direkt: ”Du får inte sluta, inte en chans”. Sedan dess har jag tränat, med några vintrars uppehåll. Det har jag inte ångrat, säger den i dag 48-årige Lennart Theander.

Under de år som han varit aktiv har backhoppningen förändrats radikalt. Anläggningarna har blivit modernare och har lift upp, så att hopparna kan ägna all tid till det som rör hoppningen. Fast det tar mentalt att hoppa, Lennarts kraft räcker till runt åtta hopp per dag.

Det har utvecklats riktigt bra anläggningar i plast, som gör att det går att hoppa backe även mitt sommaren.

– Att utöva vintersport mitt i sommaren när solen skiner, det är fantastiskt. I framtiden kommer plast mer och mer. Det finns en världscup på plast idag, säger Lennart, som prioriterar sommarsäsongen av både jobb- och familjeskäl.

Brons 2017

International masters champion (IMC) är veteranernas egen VM-tävling. Den arrangeras både på snö och på plast. Förra året var Lennart Theander trea i kombinerat (backhoppning och löpning) i Rasnov, Rumänien. Han var bäst på hoppningen, men tappade i löpningen. I år i polska Szczyrk föll allt på plats.

Med hjälp av sin tränare Geir Jahrn, en gammal garvad norsk backhoppare, hittade de tekniska detaljer som kunde slipas. Tidigare hade Lennart varit klar med hoppet i samband med uthoppet. Några justeringar i hur han förde vristerna och kroppen uppe i luften förlängde hoppen – och gav dubbelt guld i veteran-VM, i HS 75 och 105.

– Det kommer jag att leva länge på. Jag har talangen, helt plötsligt fick jag till det som behövdes. Tack vare detta har jag hittat tekniken efter så många år. Det har lyft. Mitt mål blir nu att vidareutveckla tekniken och bli ännu bättre.

Holmenkollen nästa

Han har ett mål till den här säsongen.

– Att hoppa i Holmenkollen. Det blir bara träning, men man måste ha tekniken. Man går inte upp i backen utan tekniken. Jag har höga krav på mig. Det är sämre hoppare än jag som har gått upp i den backen.

Niklas Ohlson

0303–20 68 22

niklas.ohlson@kungalvsposten.se