Min Corona-berättelse

Jag har de sista åren haft jobb där jag ofta jobbat över 40 timmar i veckan och där jag även studerade på distans parallellt med mitt heltidsjobb. Och jag har gillat det, jag gillar att jobba! Min senaste anställning har varit inom restaurang där jag har jobbat med att ta emot bokningar, förfrågningar, planerat för events och catering.

Den 11 mars, när regeringen går ut med att sammankomster för mer än 500 personer inte tillåts förändrades hela min vardag. Från att ha en arbetsdag full av förfrågningar och bokningar till att gå till enbart avbokningar till att gå till inget alls, telefon och mail tystnade helt. På två dagar försvann mina arbetsuppgifter. För mig som har haft en vardag där arbetstimmarna inte räckt till blev detta så plötsligt en hemsk kontrast och smärtsam känsla av att inte längre behövas.

Vi överlevde corona i 12 dagar, sen gick vi i konkurs.

Jag har svårt att sova, vaknar ofta och tankarna börjar snurra. Men efter att levt ett par veckor i ovisshet och oro så känns det trots allt skönt att veta. Med tiden kommer det att bli bättre och med lite distans till det hela så kommer jag komma över det. Men det är med sorg i hjärtat, så många som kämpat och slitit och så är allt borta och över så fort, det är svårt att förstå och gör ont.

Min generation har inte upplevt något världskrig men vi upplever nu något annat som kommer gå till historieböckerna, något som kommer pågå lång tid och som kommer få konsekvenser och följder för många. Vi drabbades först men det kommer komma många fler efter oss.

Jag gräver inte ner mig, jag kommer gå vidare men jag måste gråta lite först.

Maria Eriksson