Arkivfoto

Ingen hockeymorsa utan täckkjol

KRÖNIKA

För sent inser jag att tjocka strumpbyxor under jeansen, stövlar med pälsfoder och Michelingubbe-jacka inte kommer att räcka. Det kommer bli på tok för kallt.

Klockan är 07.35 lördag morgon och jag står på läktaren i Landskrona ishall och fryser. Jag saknar täckkjolen jag inte hunnit köpa ännu och nyss hemkommen från solsemester blir kontrasten nästan övermäktig. Trots att jag har jobbat i modevärlden i nästan hela mitt yrkesliv har jag uppenbarligen inte snappat upp klädkoderna för rollen som hockeyförälder helt och fullt. En mer rutinerad hockeymamma sticker till mig en fleecefilt att svepa runt benen och plötsligt kommer lilla V och hans lagkamrater in på isen. Matchen är igång och jag får ett papper med sånger och ramsor i handen. Kungälv Hockeys hejjaklack, alltså vi föräldrar, är minst lika laddade som laget på isen. Det är cup-premiär för både mig och lilla V och jag misstänker att jag är mer nervös än vad han är.  

Att vara hockeyförälder är nämligen ingen lek. Hashtagen ”Hockeymorsa” har 5 490 inlägg på instagram och jag fattar snabbt att det är ganska mycket mer än klädkoderna jag behöver lära mig för att passa in. Och då kommer jag ändå från en tämligen idrottsrutinerad släkt.

När min pappa spelade bandy på Skarpe nord på 80- och 90-talet satt min farmor framför radion och lyssnade på P4 hemma i lägenheten på Fontinvägen. Hon föredrog att följa matcherna på det sättet för att hålla nervositeten i schack. När min syster representerade Sverige i gymnastik grät alltid vår morfar så högt under nationalsångerna att vi övriga på läktaren fick sjunga extra högt för att överrösta hans snörvlande. Antalet klubbmästerskap, uppvisningar och Ling-veckor mina föräldrar outtröttligt har bevittnat, när jag själv har hoppat trampett och gjort handvolter i trupp tillsammans med Gymnastikföreningen Kungälvsgymnasterna, har jag ingen aning om. Men trots denna supportererfarenhet, dristar jag mig till att konstatera att hockeyföräldrar – de är av en helt annan kaliber. Det här är mer än jag är van vid.

Vi har matchande mössor på huvudet och gemenskapen mellan oss föräldrar på läktaren är påtaglig. När den inledande chocken har lagt sig, och fleecefilten gjort sitt, känns det riktigt trevligt. Tålmodigt väntar vi mellan matcherna i det minimala kaféet och konverserar artigt med kexchoklad som guldkant. Utan att jag riktigt vet hur det gått till har det plötsligt passerat tolv timmar sedan jag först klev in i ishallen och det är dags för dagens sista matchstart. Jag fryser fortfarande lite och jag inser dessutom att jag är en smula hes och öm i handflatorna. Hejjandet har satt sina spår. Men jag inser också att jag trivs i sammanhanget. Jag bestämmer mig för att snarast möjligt investera i en täckkjol.

Frida A. Zetterström

Journalist, stylist, konferencier 

Relaterade artiklar
Fler artiklar