Ann Rosmans relation till Marstrand är som en kärlekshistoria

Vi ses hemma i Anns hus på Koön och samtidigt som hon sätter på ”finkaffe” från Costa Rica där hon tidigare i år firat sin femtioårsdag, berättar hon om hur och varför hon 2001 hamnade här i ”tant Annas och farbror Fredriks hus”, då ett renoveringsobjekt.

– Jag är uppvuxen i Trollhättan och har ingen koppling alls till Marstrand. Men vi hade sommarställe strax norr om Ljungskile så kärleken och längtan till havet har jag med mig sedan barnsben. Jag trivdes egentligen aldrig i Trollhättan just på grund av att jag saknade havet, seglingen och kajakpaddlingen som var en stor del av mitt liv redan då. Marstrand däremot, här kände jag mig hemma redan som liten då vi besökte ön. Jag minns att jag funderade mycket på vad jag skulle kunna jobba med om jag bodde här. På något vis har jag nog alltid längtat hit.

Från Trollhättan flyttade Ann till Göteborg för att studera vilket resulterade i två kandidatexamina, en i systemvetenskap och en företagsekonomi.

– Lite märkligt egentligen då svenska och historia var mina favoritämnen i skolan. Jag har alltid tyckt om att skriva men inte tänkt att jag skulle kunna leva på det. Istället arbetade jag som it-konsult under några år.

Under åren i Göteborg träffade Ann sin dåvarande man och så småningom började paret leta hus.

– Han har till skillnad från mig en koppling till Marstrand då hans föräldrar bor här. I och med att jag alltid känt mig hemma här föll det sig naturligt att leta hus här. Vi snubblade över ”tant Annas och farbror Fredriks hus” och sedan gick snipan av sig själv.

Ann berättar att ”alla” Marstrandsbor känner till tant Anna och farbror Fredrik och att det händer att hon fortfarande säger att hon bor i just deras hus om någon undrar var hon bor.

– Tant Anna arbetade i ”Silla”, Fiskehamnen på Koön, och farbror Fredrik var sjöman. Han desarmerade också minor under andra världskriget och blev dekorerad med medalj för det. Därefter körde han färjan här under många år och byggde jollar och modellbåtar. En känd profil här ute.

Under sin första föräldraledighet fick Ann en historia i huvudet som hon behövde skriva ner.

– Det hela började med att företaget jag arbetade på skulle åta sig renoveringen av Pater Noster och i det projektet hade jag hand om ekonomin. Jag var i Uddevalla och tittade på fyren som låg på en pråm i väntan på renovering. Jag tittade noga på alla detaljer och såg att de beslag som varit placerade åt väster var mer illa åtgångna än de som suttit på östra sidan. Nyfikenheten på hur människorna levt på Pater Noster föddes och jag fick svar på många frågor av Stig Christoffersson som då var ordförande i Marstrands hembygdsförening. Genom honom fick jag kontakt med den sista fyrmästarens son och när jag sedan var på Pater Noster och jag såg dörren till matkällaren som delades av tre familjer kom idén till min första bok. Tänk om vi skulle hitta något i matkällaren när vi renoverade? Ett lik?

Idén blev till romanen ”Fyrmästarens dotter” vilken blev en succé. Sedan dess har hon levt på sitt författarskap och därmed uppfyllt två drömmar: att bo i Marstrand och att ha skrivande kopplat till historia som sitt yrke.

Sin relation till Marstrand beskriver Ann som en kärlekshistoria hon aldrig tröttnar på.

– Jag får nykära vibbar i kroppen varje gång jag är på ön, det är som fjärilar i bröstet. Det finns så otroligt mycket att utforska. På fästningen givetvis, där hänger jag gärna, men också runt hela ön, i de gamla husen. Varje sten, varje skifferplatta, varje dörrhandtag har sin historia. Jag upptäcker nya saker men återkommer också till sådant jag redan upptäckt, och varje gång är det som att jag får en present. Det är fint att det hänt så otroligt mycket historiskt på en plats som är så liten som Marstrandsön.

Anns intensivt blå ögon lyser när hon pratar om Marstrand och det råder inget tvivel om att de känslor hon beskriver för ön är äkta. Hon berättar att hon har svårt att inte smita in genom en port som står på glänt då varje gård och varje hus på ön har sin historia.

– Har någon lämnat en port öppen kan det hända att jag passar på, skrattar hon.

Med värme pratar hon också om Marstrandsborna som är otroligt hjälpsamma. Det har hänt mer än en gång att någon som renoverat sitt hus upptäckt något de tror att Ann har intresse av och ringt henne.

– Jag har fått en skokartong med brev av någon, blivit visad en förlupen kanonkula hittad i en träbjälke av någon annan. Det kan vara något inmurat eller ett inristat namn. Jag är så tacksam över alla fina människor som hör av sig till mig när de upptäcker något historiskt. På så vis lever mina historier vidare.

Att Ann inte har en koppling till Marstrand är inte helt sant avslöjar hon. Fram tills för några år sedan var det dock sanningen hon levde i.

– När min tredje bok, Porto Francos väktare, hade getts ut 2011 och jag precis hade påbörjat bok nummer fyra hörde en släktforskare som hjälpt mig av sig till mig och sade att hon hittat släktingar till sjörövaren Daniel Jacobsson som jag skriver om i Porto Francos väktare. Döm om min förvåning när hon berättade att det är min släkt hon hittat. Jag är alltså släkt med den gode Daniel Jacobsson, på min morfars sida, och det hade jag aldrig ens kunnat fantisera ihop. Det är inte särskilt smickrande dock då han var hemsk. Ett riktigt ärkesvin från Klöverön som högg av händerna på skeppsbrutna som försökte rädda sig ombord på hans båt. Så ja, nu har jag ju en koppling till Marstrand ändå.

Ann skrattar när hon berättar och säger att det varit smått surrealistiskt att efter vetskapen om sitt släktskap med Daniel Jacobsson befinna sig vid huset där han bodde.

– Idag är det en idyll till skillnad mot då. Men det är spännande. Mitt stora intresse för Marstrands historia handlar ju om människorna. Genom mina böcker gestaltar jag människorna som funnits och ser till att korsa deras vägar. Det är som att historien dröjer sig kvar och jag har aldrig känt mig så hel och så hemma som här. Jag vaknar faktiskt varje dag och känner att jag är på rätt plats.

Jag åker hem, mer nyfiken på Marstrands historia än någon gång tidigare. Någon timme senare får jag ett sms från Ann som talar om att hennes katt, Miss Anne, som varit med oss på promenad på klipporna men försvunnit under en brygga, nu återvänt hem. Så är även hon på rätt plats.

Jessica Roos Rahmquist