Bara några dagar innan Roham Sedaghats efterlysning börjar delas på Facebook har jag förundrat tittat på ett klipp från floden Aare som har dykt upp i mitt Instagramflöde. Hundratals människor hoppar i från en bro och dras sedan snabbt med strömmen i vad som ser ut att vara en turkos och inbjudande flod. ”Skulle du pendla till jobbet så här?” är beskrivningen och ja, tydligen är det ett sätt för lokalbefolkningen att ta sig fram fort. För turister är det ett givet dopp-stopp och bland kommentarerna är lovorden många. ”Incredible”, ”So beautiful and so much fun, don’t miss this!” och ”Inget för barn men riskfritt för vuxna”.
På Rohams Instagram har tiden stannat den tredje augusti. Flödet är fullt av bilder från resor till Paris, Berlin, Barcelona och Stockholm, det sista inlägget visar en vacker kvällsbild från Lugano i Schweiz. Två dygn senare är han anmäld saknad av den schweiziska polisen, då hans kropp ännu inte har återfunnits.
– Han jobbade jättemycket och sparade allt han tjänade för att kunna resa när han var ledig. Han älskade Europa och nu väntade han på sitt svenska medborgarskap så att han kunde skaffa ett pass och upptäcka resten av världen. Det skulle ha blivit klart inom ett par månader.
Veronica Hagberg tittar med värme på en bild föreställande Roham framför det lutande tornet i Pisa. I snart 10 år har Roham varit en del av hennes familj:
– Han kom hit helt ensam med flyktingströmmen 2015. Jag jobbade på HVB-boendet på gamla brandstationen i Kungälv dit Roham kom. Vi fick snabbt fin kontakt, han var en varm och go kille som sökte närhet på ett sätt som skilde sig från de andra killarna. När han hade svårt att sova och drömde mardrömmar satt han ofta uppe med mig för att ha sällskap.
Fick flytta hem till Veronica
Roham är född i Afghanistan men uppväxt i Iran. Bara 15 år gammal lämnade han sin mamma och sina systrar med hoppet om ett bättre liv någon annanstans. Han tog sig med flyktingbåt från Turkiet till Grekland och gick sedan den största delen av de närmare 300 milen till Sverige:
– Han hade lite pengar, och han har berättat att han tog nån enstaka buss nån sträcka. Han hade sällskap med ett litet barn som han tog hand om längst vägen. Någonstans kom de ifrån varandra och det har alltid tyngt honom, att han inte vet vad som hände med den lille pojken.
Rohams första tid på HVB-hemmet i Kungälv var svår och han flyttades till en jourfamilj efter bara några månader. Han höll hela tiden kontakten med Veronica, på knapp engelska, och Veronica minns hur frustrerande det var att inte kunna förstå hur han mådde eller vad som pågick.
– En dag ringde han mig och jag kunde höra att han var ledsen. Han trivdes inte i sin jourfamilj och vi hittade honom på gamla busstorget i Kungälv. Där på plats, i samråd med familjehemssekreteraren, bestämde vi att han skulle få komma hem till oss.
Efter utredning, pappersarbete och en nödvändig utbyggnad av huset fick Roham flytta hem till Veronica och hennes dåvarande partner. Lycke blev hans hem och där fann han också trygghet och vänskap i Veronicas partners dotter, Emelie Andreasson.
– Jag minns att han var skräckslagen när han kom, han var så ensam och hade varit med om så mycket. Jag ville verkligen att han skulle knyta an till mig och känna sig trygg med mig. Vi hittade vårt sätt att kommunicera och bonda, vi spelade fotboll, klappade djuren och gjorde saker som inte krävde ett språk.
Begravs samma dag som vi ses
Emelie var 23 år när han Roham flyttade till Lycke. Idag är hon 32 år och mamma. Roham har funnits med som en extrabrorsa och som vän till både henne och hennes son sedan dess. Att han inte finns mer går inte att ta in, säger hon och visar klipp efter klipp på Roham, dansandes, showandes, skrattandes och i allra högsta grad levande.
– Jag har gått in i nått slags vakuum och jag kommer inte därifrån. Jag går bara och väntar på att han ska komma hem. Min son tyckte jättemycket om Roham och nyss frågade han när vi skulle träffa honom igen. Roham hade nyligen flyttat till en egen lägenhet i Kungälv och jag svarade honom att vi ska åka och titta på den nya lägenheten. Men det blev ju inte så...
Morgonen har varit extra tung, säger hon. Samma dag som vi ses begravs Roham i Tyskland, där två av hans systrar bor. Några vänner från Sverige och Tyskland närvarar, och det smärtar att inte vara där. Eller kanske ännu mer att inte få begrava Roham i Lycke, säger Veronica:
– Jag förstår ju såklart att det inte kan bli så. Men han sa ofta att Lycke för alltid kommer att vara hans hem. Känslan hade varit bättre om han var här. Förhoppningsvis kan vi få en återlämnad gravplats där vi kan göra en minnessten. Han älskade ju den här platsen, naturen och havet.
Vill inte ha kontakt med familjen
Sedan Roham anmäldes försvunnen har dagarna – förutom oron och sorgen –bestått av telefonsamtal och mejlkonversationer med myndigheter och ett idogt pusslande av information för att försöka få klarhet över hans sista timmar livet.
– Vi vet att han hade träffat en kille från Berlin som han reste tillsammans. Han hade körkort och bil och de åkte runt tillsammans. Bara några timmar innan han han dog hade han pratat med sin svenska kompis och berättat att de skulle bada i floden. Klockan 17.30 får polisen larmet att han har försvunnit, berättar Emelie.
Den tyska killen som Roham reste med har avsagt sig all kontakt med familjen. Han skuldbelägger sig själv för att han föreslagit att de skulle bada i floden, och mår enormt dåligt, säger Emelie:
– Han lämnade in Rohams tillhörigheter till polisen, men polisen kunde ju inte komma in i Rohams telefon. Det är först dagen efter, när Rohams kompis ringer honom, som polisen kan svara och berätta att han är befarad drunknad.
Veronica var på väg ut till Marstrand när Rohams kompis ringde henne för att berätta vad som har hänt och förvarna henne att polisen kommer att ta kontakt:
– Jag satt på en bänk på Marstrand och bara stirrade jag vet inte hur länge efter det att polisen hade ringt. Jag fattade ju såklart att någonting fruktansvärt hade hänt, men det fanns ändå något litet hopp den första tiden.
Missade sista avsatsen
Roham försvann på måndagen den femte augusti, men hans kropp hittades först på söndagen. Dagarna i ovisshet var fruktansvärda, säger Emelie:
– Kommer man att hitta honom om en vecka, om ett år eller kanske aldrig någonsin? Hans syster var säker på att han fortfarande fanns i livet, men för oss handlade det aldrig om det. Vi förstod fort att han hade drunknat.
Hon har detaljstuderat kartan över Berns stadskärna och läst allt hon kan komma över om floden Aare för att få en klarare bild av händelseförloppet:
– I början tänkte jag att han hade varit naiv och inte fattat vad han gett sig in på. Men han har gjort precis vad alla andra gör, och badat på rätt ställe så att säga. Där Roham hoppade i flyter man med strömmen under en ganska lång bit och det finns avsatser med trappor och stegar var 150:e meter. Men Roham har missat den sista avsatsen ...
Hon tystnar.
– Hans kompis fick tag i stegen men han fick inte det. En livräddare har hoppat i för att försöka få tag på honom, han var knappt två meter från Roham när en underström sög ner honom under vattnet. Sedan sågs han inte mer.
Fem drunkningar på två månader
Enligt polisen som har utrett Rohams död har fem personer drunknat i floden inom loppet av bara två månader. En ung killes kropp hittades nästan samtidigt som Rohams och nu vill Emelie och Veronica göra andra uppmärksamma på farorna med floden:
– Det är en otrolig turistattraktion där barn och okunniga simmare badar, men man har verkligen ingenting att sätta emot de där strömmarna. De här filmerna som dyker upp på sociala medier ser ju jättehärliga ut. Alla verkar ju göra det, inte minst en äventyrlig 24-åring som Roham. Men det är på riktigt livsfarligt, säger Veronica uppgivet.
I dagarna reser de tillsammans till Bern för att se floden som tog Rohams liv. Som ett eget avslut, säger Emelie:
– Vi behöver det. Vi behöver vara där han spenderade sin sista tid i livet. Det är den enda trösten, att han dog på en av sina resor och när han gjorde någonting som han verkligen älskade.
LÄS MER:Andreas, 23, försvann och drunknade i älven: ”Gör så ont”
LÄS MER:På Fridas gård lär sig människor kommunicera med hästar
