Tänk på vad du har – inte vad du saknar

Hon skulle just fylla 100 år. Ett strävsamt liv, med både hälsa, sjukdom, glädje och sorg hade hon bakom sig. Sen några år tillbaka hade hon tvingats lämna hus och hem, med många rum och stor yta och en inrutad tillvaro, och bytt detta mot ett rum på ett äldreboende. Visserligen inte ett litet rum. Men allt hade blivit väldigt annorlunda mot vad hon var van vid.

Detta kalenderår hade en av våra statliga myndigheter satt igång med en stor undersökning, där alla i vårt land det året levande100-årigar skulle djupintervjuas. Nu var det hennes tur. (Hon var brevledes förvarnad att detta besök skulle inträffa). En för henne okänd dam hade denna förmiddag kommit till hennes rum, först bekantat sig lite med henne, och förklarat vad hennes besök gick ut på,….och så var frågestunden omärkligt igång. Den varade sedan i flera timmar. Med uppehåll för en liten fikapaus. Statusen av hälsan och dito i förmågorna både till kropp och själ med mera, med mera. Mycket ingående och närgående spörsmål  innehöll detta samtal.

Så småningom var frågetimmarna  slut. Då kom frågeställarens slutkläm och undran: Men hur känns det nu egentligen innerst inne att ha lämnat allt det Ni hade förut, och nu ha en tillvaro krympt till ett enda rum och en ganska begränsad rörelsefrihet, där Ni också är så beroende av andra. Svaret dröjde ett kort ögonblick. Sen tittade hon intervjuerskan i ögonen och svarade med bestämd röst:

– Vet damen, jag sitter här varje dag och funderar på samma sak: Vad skall jag klaga på? ( paus)  Men vet damen, det finns ingenting!

Min Coronatanke blir idag den 7 maj år 2020: Är inte detta ett svar för oss lite var att ta till oss också idag, och reflektera vidare över. Allt har ju i Coronans kölvatten ställts på ända för många av oss. Mycket har tagits ifrån oss. Om än kanske bara för en kortare eller längre tid. Mycket frestar till suckande. Själv får jag nypa mig i skinnet varje dag och påminna mig, vad jag har. Och inte fastna i det jag saknar. Det har min då hundraåriga, nu hädangångna mor lärt mig med sitt  svar. Det ger jag nu vidare till dig, min okända medmänniska i eller utan karantän.

Coronahälsningar från

Den äldre-äldre ”karantänskan”