När lammet faller

Kadir Meral.

Under hela mitt liv har jag varit omgiven av människor som tyckt synd om sig själva. Och det är med all rätt. I Turkiet blev vi kurder behandlade som andragradsmedborgare. Vår etniska och kulturella identitet nekades. De socioekonomiska satsningarna på de kurdiska områdena var obefintliga i jämförelse med de turkiska regionerna. Personerna som försökte ändra på denna ordning fick genast statens förlängda arm runt strupen; man blev fängslad, torterad och i flera fall dödad. Det gjorde att folk i byarna blev demoraliserade, mentalt kapitulerade och började tycka synd om sig själva. Några stod upp och kämpade vidare med risker att hamna i fängelse och smaka på polisens hårda nypor.

Hur påverkade detta mig som barn? Jo, jag såg tidigt skillnaden mellan att ge upp eller stå på sig. Skillnaden mellan att gräma sig och ligga kvar i diket, eller att resa sig upp efter varje nederlag. Skillnaden mellan att se sig som ett offer och kväva hoppet eller att inse att ingen annan kommer hjälpa dig om inte du själv tar första steget.

I Sverige möter jag många av dessa landsmän som återigen ser sig som andragradsmedborgare. Kanske inte direkt av staten så som i Turkiet men av den strukturella diskrimineringen som förekommer i samhället och av marginaliseringen som har drabbat dem. Bilden är detsamma; en del spottar i näven och kämpar vidare med näbbar och klor för att etablera sig och skapa sig ett drägligt liv. Andra ger upp och beskyller sitt misslyckande på samhället. Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar, heter det. Vi blir ändå diskriminerade. Svenskarna är främlingsfientliga vet du, rasister.

När jag gick på internatskolan i Turkiet blev jag och mina kurdiska kompisar mobbade av nationalistiska elever och vi fick bokstavligen stryk av lärare med fascistiska drag. Några gav upp och hoppade av skolan, vilket var förövarnas mål – de hade lyckats. Men jag gav inte upp. Exakt samma mobbning och trakasserier mötte jag senare i Sverige av främlingsfientliga elever i skolan. Samma hat, samma hot, samma intolerans. Det enda som skilde sig var namnet på förövarna. Förut hette de Kemal eller Cengiz, nu var det Conny och Jimmy. De lyckades såra och förnedra mig men inte demoralisera mig, eller knäcka mig.

Det är mitt råd till alla människor som möter mobbing, trakasserier, diskriminering eller rent av förtryck i alla dess former. Kämpa vidare. Ge aldrig upp. Vad som än händer ska ni aldrig sätta på er offermantel, även om ni ÄR offer. Ty offermentaliteten är kapitulationens första steg.

När lammat faller finns det många vargar, brukade min saliga mormor säga.

Kadir Meral

Lärare, komiker, föreläsare