När fiskaren lämnade sitt hus den eftermiddagen, tog han med sig en osynlig packning. Med honom ner mot färjan följde kunskaper som i århundraden hade funnits i Marstrand, vid sidan av delar av själva staden och dess kultur.
Fiskarens hus hade haft få bokhyllor. Det berodde inte på att det var ett okunnigt hem. I själva verket var det i det närmaste ett intellektuellt hem, men kunskaperna stod inte i böcker. De fanns hos fiskaren och hans familj. I deras dagliga gärning, i deras nävar och i deras hjärta. I det sociala sammanhang de verkade i.
I sin nya bostad kände han ofta en obestämd tomhet. Valkarna i nävarna mjuknade långsamt medan han funderade kring pengarna han fått och värdet han lämnat bakom sig. Ibland kom besked från banken som vittnade om att kapital hade börjat att växa. Där kom kravlösa tusenlappar till den som nyss legat på fjorden och slitit med garnen.
Samhället märkte inte förlusten av honom, men Orvar och Sven, de gamla klasskamraterna från förr, saknade honom förstås, liksom några åldrande kollegor. Samhället självt teg mest. Det hade inte känt fiskaren mer än i statistiken, och nu då han var borta räknade det ännu en gång på vad de kostade som dröjde sig kvar: takläggaren på Långgatan, den åldrande bagaren på Drottninggatan och svetsaren som bläddrade bland fakturorna på Kyrkogatan.
Samhället brukade komma fram till att öbor var dyra. Det var en annan sak med dem som köpte fiskarens hus. De hade egna pengar, och försvann med solen framåt hösten. De var vare sig gamla och i behov av äldreomsorg eller unga och i behov av en skola som hade gjort sig bättre på fastighetsmarknaden vid sidan av fiskarens stuga. Dessutom köpte de inte bara gamla hus och renoverade dem bortom perfektion, de köpte även vackra båtar och snygga bilar. Fiskarens risiga julle och anspråkslösa Mazda störde inte längre bilden av exklusivitet.
Med jämna mellanrum lutade sig samhället fram över den lilla staden. Dess fingrar kände på sådant som kanske kunde tas bort. Där fanns inte mycket kvar nu. Nästan all samhällsservice hade redan överförts till olika bokslut genom åren.
Ibland kände samhället prövande på färjan. Den var dyr! Kanske kunde man dra in en tur på kvällen och en tur på morgonen? Ofta lutade det sig tillbaka igen, men återvände alltid strax. Ibland vågade det. Det fick lite skäll, men sedan var besparingen gjord. Ett par korta formuleringar om en budget ingen hade sett, ibland sockrat med något om en likabehandlingsprincip ingen hade förstått. Maktspråk och vanmakt.
I ett kommunhus satt någon och brottades vidare med siffrorna. Flitens lampa lyste. Äldreomsorgen var dyr, för att inte tala om skolan! Prövande fingrar drog i skolhuset, medan barnen ännu skrattande sprang upp för Varvsgatan.
En dag låg ön tom. Människorna hade försvunnit.
De tog med sig värdet då de gick.
LÄS MER:En enastående människa hände vid Lindeporten
