Mina kollegor är inte glada längre

Jag är lärare och har arbetat 15 år i Kungälvs kommun. Mycket har förändrats under dessa år, tyvärr mestadels till det sämre. Det jag ser som den allvarligaste konsekvensen är att mina kollegor inte är glada längre. De är trötta.

Alla dessa lärare med samvetsstress som inte förmår ge eleverna det de behöver – och har rätt till. Föräldrar som ställer orimliga men befogade krav. Känslan av att aldrig räcka till. Trots att man egentligen vet att man är en bra lärare känner man sig allt som oftast usel. Uppdraget är oändligt och knäckande. Många byter arbetsplats. Man hoppas hitta en annan skola där rätt förutsättningar finns. Där man kan få en rimlig arbetsbörda. Där man både kan jobba och ha ett liv. Kvar lämnar man kollegor och elever. Igen och igen. Eller så blir man sjuk. Antingen ofta eller riktigt sjuk. Länge.

Rektorerna har ett hopplöst uppdrag. Med en krympande budget år efter år gör de säkert så gott de kan efter sina förutsättningar. Det duger inte. För det går inte. Det har redan sparats för länge och för mycket.

Många kollegor pratar om att lämna läraryrket helt. En efter en gör det. Trots sämre lön och villkor. En lärarvän lämnade ”ett själsdödande jobb med sent kvällsarbete, dålig sömn och ångest” för att jobba i butik. En annan klarade inte pressen utan sa upp sig utan att ha något annat jobb. Många går ner i tid för att orka.

Om vi ska vända detta måste vi skjuta till mer pengar eller sänka kraven rejält. Det är ingen idé att införa en ”läsa, skriva, räkna – garanti” om man inte skjuter till mer pengar. Lärare vet redan vilka elever som behöver extra stöd. Det finns bara inget extra stöd att få i dagens skola. En sådan garanti hamnar rakt i knät på lärarna. Som redan sliter sitt hår med alla krav de har på sig. Från alla håll.

Fortsätter det såhär har vi snart inga lärare kvar.

C