Hur svensk måste man bli?

Han går i skolan i Kungälv, han jobbar med människor som har upplevt krig och oroligheter under sin livstid och han spelar fotboll i Kode på fritiden. I framtiden drömmer han om att om att bygga ett typiskt Svenssonliv med villa, Volvo och vovve. Han gör allt rätt och har alltid gjort allt rätt, men det räcker tydligen inte.

Vår Faizullah kom hit för för drygt tre år sen. Han kom verkligen rakt in i det svenska folkhemmet, mitt emellan köttbullarna och Kalle Anka, ut på den svenska landsbygden till min killes farmor, där han spenderade sin första jul i Sverige i den vita IKEA-soffan. Sedan dess har han varit en självklar del på släktkalasen, på fotbollsplanen i Kode och på söndagsmiddagarna. Han har hoppat små grodorna runt midsommarstången, han har letat efter påskägg i trädgården och han har åkt båt i Göteborgs vackra skärgård.

Men nu ska en annan båt ta honom någon annanstans. Tillbaka till krig, till elände och till en krossad dröm om en framtid.  Han har redan tagit sig över Medelhavet en gång – räcker inte det? Tydligen inte. För nu i jul kommer jag sitta där, mitt emellan köttbullarna och Kalle Anka i den vita IKEA-soffan som vilken “svensk” som helst. Utan vår Faizullah.

Ni kallar det systemkollaps när människor flyr hit. Ni kallar det systemkollaps när vi beviljar flyktingar asyl. Ni kallar det systemkollaps när människor inte lär sig språket, seder, normer eller er kultur så fort de satt sin fot i vårt land. Men vill ni veta vad som är en riktig systemkollaps? Att ni vill utvisa laglydiga, drivna och genuint goda människor. För att låta Faizullah stanna är ingen systemkollaps. Tvärtom. Det är ett bevis på att Sverige vågar vara humanitärt och medmänskligt. Att vi möjliggör för människor att få bygga upp ett nytt liv och en ny fristad i fred och frihet.

På pappret är Faizullah bara en i mängden. Men för mig, för oss, för hans nya familj, är han vår. Ta inte honom ifrån oss. Ge fan i att ta honom ifrån oss.

Anna Lundberg