Kungälvs-Posten
Lördag, 23 september 2017
Arkivfoto
Arkivfoto

Krönika: En huvudgata måste leva

Krönika

Caféet och krogen intill har stängt. Tre måsungar knallar ostört runt på kullerstenarna utanför fönstret. Rent meteorologiskt är det bara halvsommar, medan kalenderns barometer pekar på semester.

Det är något speciellt med en småstad mitt i semestertider, med tystnaden som lägger sig över en söndagsnära stad på tomgång, ändå är det mitt i veckan. Västra gatan känns avsides, som den bakgata den kanske blir när Kongahällas shoppingcirkus drar i gång på allvar. Samtidigt pågår ett lågintensivt småputtrigt flöde. En handlare jag känner har sagt att hon måste bäras ut om hon ska lämna Västra gatan. Det borde finnas utrymme för att låta en stads huvudgata leva vidare även om det flyttar in en elefant 500 meter bort. Det är till och med en nödvändighet om Kungälv inte vill schavottera på topplistor med temat ”Sveriges tråkigaste …” och ”Sveriges fulaste …”. Samma handlare nämnde också att med någon eller några restauranger till, så kunde Västra gatan bli nya Magasinsgatan. Ni vet restauranggatan i Göteborg, som länge var en betonggrå blindtarm endast till glädje för rocklubben Errols-nostalgiker. Men så hände något, från mitten av 90-talet och framåt blev gatan ett viktigt vattenhål för gourmeter, alternativa finsmakare och barpoeter. Kan Västra gatan leva upp i närheten av det ryktet vore det en fjäder i Fars hatt för Kungälv.

Jag brukar vara skeptisk till moderna arkitekters förmåga att skapa miljöer där människor faktiskt vill vara. Det har blivit klart bättre de senaste åren. När 60-70-talens byggnadshistoriska parenteser checkar ut – läs Klocktornet – blir det en utmaning för våra stadsplanerare och dess samarbetspartner att skapa något som ger oss aptit. Att Västra gatan sedan en tid har både kvalitetsmat och en barbershop som kan hantera ett hipsterskägg, är alltid en början och en hjälp på traven. Jag trivs bättre bland småskaliga butiker. Skulle någon få för sig att bära ut min vän handlaren, är jag där och bär henne tillbaka.

Det är något speciellt med en landsväg mitt i semestertider, med det monotont tuggande motorljudet från trafiken. Bilarna blir fler och större. De kör fortare och vill om med allt mindre riskmarginaler, försumbar intjänad tid och minimerad hänsyn till andra. Det går säkert minst 20 tidningsartiklar om att ”nu ska det byggas cykelbanor” på varje till slut färdigställd cykelbana. En dag på till exempel Marstrandsvägen, som har sina trogna gång- och cykeltrafikanter (läs om Sara Strid i Kungälvs-Posten från 11 juli), borde ge den mest rabiate rallymissbrukare på bilsemester en insikt om att bilister bär på ett livsfarligt vapen. Och att en cykelbana borde ha byggts strax efter att Instöbron stod klar.

Niklas Ohlson

Relaterade artiklar
Fler artiklar