Kungälvs-Posten
Onsdag, 22 november 2017

Jessica fotograferar i naturen för att läka

I naturen, tillsammans med kameran, hittar Jessica Karlsson utrymmet att lyssna till sina behov. Efter tre och ett halvt år som sjukskriven börjar hon må bättre.

Regnet hänger i luften ute i Lökeberg. Träden står nakna, gungorna hänger tomma vid stranden. Där har Jessica tidigare fotograferat en vän, nu står hon i stället själv framför kameran. Hon ler.

– Jag tänkte på det i bilen hit, att jag inte får vara för glad, men jag är lika glad som jag är ledsen. Men stabiliteten finns inte. Det ska inte vara ett hinder, att man inte får skratta för att man är sjuk. Det blir konstigt, säger Jessica.

Vägen ut, längs med havet, har Jessica gått många gånger för att hitta stillhet. Det är en lagom promenad.

– När jag inte orkar något, så orkar jag i alla fall gå fram och tillbaka. Jag har fått se havet och så är jag nöjd.

Hon har gått igenom en djup depression och lider idag av utmattningssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom, och klarar inte att ha krav på sig. Nu övar hon på att lyssna till sig själv och sina behov. Något hon aldrig lärde sig under uppväxten, i en familj med missbruk och i fosterhem.

Stressade

Jessica berättar att hon både i yrket som frisör, och privat, hela tiden tillfredsställde andra, levde för att få bekräftelse, och skulle ”vara med överallt”.

– Jag hade eget företag och pushade mig och var bäst i alla sammanhang. Jag levde stressat, efter förväntningar jag byggt upp själv. Jag hade inga fasta arbetstider, ville en kund komma jobbade jag. Ibland var jag hemma tio på kvällen.

Utåt visade hon en ”glad mask”, men levde med stark psykisk stress och ångest. Till slut sa kroppen ifrån, magen slutade fungera.

Vägen tillbaka

Först efter en total psykisk kollaps fick Jessica hjälp av vården, med samtalsterapi och sjukskrivning. Sedan i våras är hon allt oftare hos sin farmor, som bor utanför Kungälv, vilket fått henne att må bättre.

– Jag är ljud-, ljus-, och intryckskänslig. Hos farmor är det tystare. När jag vaknar där känner jag alla basala behov komma tillbaka: Att försöka sova, gå på toa, försöka äta mat och ta en promenad. Men så fort jag kommer in till Kungälv försvinner det, jag inte är så stabil.

Mer utrymme

Promenaderna i skogen hos farmor och fotograferingen är viktiga för hennes läkning.

– Där ger jag mig tid att känna det som är. Just nu. Jag har tränat på att släppa fram allt och gått igenom hela ångestbiten. Och jag har utrymme att observera vad jag tänker: Till exempel ”varför är jag trött nu?”

– När jag fotar känner jag att jag är bra på något. Jag har det bra precis där jag är.

I gruppen ”promenera tillsammans”, som Jessica startat på Instagram, har hon hittat vänner i liknande situation.

– Det är jättefint. Vi pushar varandra att gå ut och gå. Sedan skriver man vad man kände eller tänkte och lägger upp en bild, säger Jessica.

Hur mår du idag?

– Jag börjar tycka om att vara med mig själv. Och det är ju att möta sina rädslor. Jag har varit livrädd för att vara själv, och för att inte få vara med. Nu har jag det mysigt när jag är själv.

Vad tänker du om framtiden?

– Tänker jag framåt får jag ångest. Tänker jag bakåt får jag ångest. Ångest lever ju inte precis just nu. Jag försöker ha tillit till att framtiden är mycket bättre än jag ens kan föreställa mig. Och så lämnar jag det där.

Jessica vill bidra till att andra inte hamnar i samma situation.

– Det är viktigt att göra val medan man kan. Att man ger sig utrymme att känna. Kroppen pratar med en. Det finns så mycket man kan göra i ett tidigare stadium.

– Man får ha sina egna behov. I robotsamhället ska man knyta näven i fickan och det är positivt att vara upptagen. Då är jag gärna en flummig förebild som är ute och trollar i skogen, säger Jessica Karlsson.

Camilla Walldán

Jessica Karlsson

Bor: Kungälv

Ålder: 34

Familj: Sambo och katt

Hennes Instagramkonto: jessican_1111, där finns också hennes grupp #promeneratillsammans

Relaterade artiklar
Fler artiklar