Kungälvs-Posten
Fredag, 23 februari 2018
Arkivfoto

Hej då älskade elever!

KRÖNIKA

I fredags hände det. Efter femton år i yrket lämnade jag gymnasiet. Ett av de svåraste besluten jag någonsin har fattat. Det gjorde bokstavligen ont i mitt lärarhjärta att se in i mina elevers ögon och ta farväl av dem.

Från och med första dagen jag började jobba som lärare hade jag inställningen att jag skulle vara i skolans värld tills jag fyllde 70 år. Jag älskar att vara i klassrummet och undervisa. Att se eleverna utvecklas, både i lärandet och på ett personligt plan är beroendeframkallande. Det har gjort att jag med glädje gått till jobbet varje morgon i femton år.

Varför lämnar jag då undrar ni. Svaret är enkelt. Läraruppdraget har successivt förändrats under senare år. Jag kan inte bedriva kvalitativ undervisning längre. Vi pedagoger har fått mindre tid till för och efterarbete kring lektionerna, samtidigt som antal lektioner har ökat och klasserna blivit allt större. Som om detta inte vore nog belastas vi med en massa administrativa uppgifter, sådana uppgifter som med fördel kan genomföras av folk som inte har fem års lärarutbildning.

Läs intervjun med Kadir Meral: ”Politikerna borde gå i skolan”

Min styrka ligger i att vara i klassrummet. Jag är en stjärna på det, det kan jag med gott samvete skryta om. Men dessa administrativa uppgifter tar tid, kraft och resurser från själva undervisningen. När jag idag ska gå in i klassrummet och inleda en lektion är jag redan slutkörd, finns inte mycket energi kvar till själva undervisningen.

Det är frustrerande att gå in i ett klassrum med 33 elever, där tio elever är i behov av starka stödåtgärder som saknas, tio elever har psykosociala bekymmer som inte får tillräcklig hjälp och tio högpresterande elever gäspar för att jag inte hinner utmana och stimulera dem. Lägg till detta många skolledare som saknar kompetens eller inte får förutsättningar att organisera verksamheten på ett fungerande sätt.

Glädjen och lusten att undervisa förvinner. Då känns det inte rätt att gå till skolan bara för att försörja mig. Det är inte rätt mot skattebetalarna, men framför allt inte rätt mot mina elever. Jag vet mycket väl vikten av bildning och utbildning för individen och för samhället.

Jag kom till Sverige som fjortonårig pojke tillsammans med sju syskon och en mor som var analfabet. Jag levde många år med marginaliserade föräldrar i förorten. Därför har jag ägnat mina år till att utbilda mig själv och mina elever, Sveriges framtid. Jag har gjort det med stolthet och med stor entusiasm. Men nu, i väntan på att politikerna och skolledarna ska skapa hållbara förutsättningar för elever och lärare kommer jag att fortsätta med min bildning och utbildning av samhällsmedborgarna på annat håll och på annat sätt.

Kadir Meral

Relaterade artiklar
Fler artiklar