Kungälvs-Posten
Torsdag, 30 mars 2017
"Det går inte längre", skriver sjuksköterskan Ida och beskriver en hopplös situation för både patienter och personal inom sjukvården.
"Det går inte längre", skriver sjuksköterskan Ida och beskriver en hopplös situation för både patienter och personal inom sjukvården.

Debatt: Jag är 24 år och håller på att gå in i väggen

Öppet brev till Johnny Magnusson (M), regionstyrelsens ordförande i Västra Götalandsregionen.

Hej Johnny!

Jag skriver till dig som partikamrat, men framför allt i avseende som sjuksköterska. Jag har arbetat som sjuksköterska sedan juni 2015 på Kungälvs sjukhus. Jag skriver nu till dig för hopp om hjälp att rädda sjukvården i Västra Götaland, för snart går det inte längre. På sjukhuset finns det sju stycken somatiska avdelningar, i nuläget är i bästa fall tre av dem fullt öppna. Två avdelningar har slagit ihop och de andra har inte full styrka att ha öppet med 25 vårdplatser. Vårdpersonalen flyr. Dyra bemanningssjuksköterskor anställs, men kan inte göra allt på avdelningen vilket gör att den ordinarie personalen ändå har hög arbetsbelastning. Patientantalet ökar mer och mer, folk blir sjukare och kräver längre vårdtider.

Läs också: Hon valde bort jobbet på Kungälvs sjukhus

Jag börjar med att gå igenom en dag för dig så du förstår hur vi har det inom vården. Vanligtvis brukar jag anlända till jobbet sådär en 6.20 på morgonen, då har jag tagit ett djupt andetag innan jag öppnar dörren till avdelningen för att jag inte vet vad som väntar – är nattpersonalen i upplösningstillstånd? Har de ett leende på läpparna för att de har överlevt natten utan några större missöden? Har de koll på sina 15-16 patienter/sjuksköterska? Antagligen ligger det tre patienter i dagrummet, en patient som är orolig i korridoren + lite tomma sängar i beredskap ifall det kommer några ytterligare patienter från akutmottagningen som behöver snabbt omhändertagande på avdelningen.

Det är sedan rapport mellan mig och nattpersonalen, sedan ska jag rapportera till undersköterskorna – om de hinner sitta ner och vänta på mig. Ibland för de sätta igång att arbeta, hjälpa patienter som behöver omvårdnad. Ibland hinner de inte ens det, för de ska också ta kontroller så jag som sjuksköterska kan hålla koll på om patienterna är stabila eller inte. Jag har ansvar för åtta-nio personer i vanliga fall, i nuläget är det ovanligt. Mer normalt är 11 patienter. Det kanske inte verkar så mycket, men 11 akut sjuka patienter är alldeles för mycket för att det ska vara patientsäkert.

Sedan är det morgonmediciner – rond med läkare – frukost för personal (en kaffe på stående fot och i bästa fall en liten smörgås) – samtal med kommunen, oroliga anhöriga, en patient som har feber, en som är ledsen, en som ska upp till operation, en som är så dålig att hen kräver intensivvård och då skall det rapporteras dit. Sen ringer det ytterligare en anhöriga samtidigt som jag frenetiskt försöker dela ut alla lunchmediciner i tid. En eller två patienter kanske går hem, ska de ha med mediciner? Skall det skickas med papper? Har patienten någon som hämtar eller ska jag hjälpa till att boka sjuktransport/färdtjänst? Det tar en stund att få ordning på det. Avstämning med läkaren, vad har bestämts under dagen?

Sedan är klockan två och kvällspersonalen kommer, de tar ett djupt andetag innan de öppnar dörren till avdelningen – hur är det idag? Oftast ligger det kvar tre patienter i dagrummet, kanske också någon ytterligare i korridoren som i brist på en ordentlig plats har fått en sked och ett lock för att kunna göra sig hörd om hen behöver något.

Jobbar jag dagen är det nu jag rapporterar till kvällspersonalen. Mycket hänger fortfarande i luften, kvällssjuksköterskan får ta med sig många frågor till eftermiddagsronden. Nu kanske klockan är kvart över tre, halv fyra, och jag ska dokumentera det som har hänt under dagen, stämpla prover till morgondagen, ändra i pärmar så rätt papper finns på rätt plats bland annat.

Jag kanske kommer iväg från jobbet en halvtimme, en timme senare än jag slutat – helt utmattad. Kommer hem, gråtit på vägen hem med en klump i magen. Hur mår egentligen den där patienten som inte gjort något väsen av sig under dagen, hon jag bara såg en sekund på morgonen när jag lämnade medicinkoppen? Hon som väntar på att få komma hem med hemtjänst och är medicinskt färdig, åt hon ens något idag? Jag som är sjuksköterska och omvårdnadsansvarig – jag har inte en aning. Inte heller när den lite dementa damen som väntar på korttidsplats var på toaletten senast eller när hon fick en dusch, fast hon varit på avdelningen i över två veckor. Eller mannen som svälter med bukspottkörtelinflammation, fick han tillräckligt med dropp – kissar han som han ska? Jag har inte en aning.

Och till sist, det som alltid får stå åt sidan. Den vars behov som ligger längst ner i prioriteringen, jag. Jag har inte ätit någon lunch. Och när var jag senast på toaletten egentligen, ja det var när jag vaknade på morgonen.

Johnny, jag skriver till dig för att det inte går längre. Jag är 24 år och håller på att gå in i väggen. Jag borde kunna arbeta med mitt yrke som jag älskar i minst 40 år till, jag vet inte ens om jag orkar en dag till.

Vad gör du för att vända sjukvården i Västra Götaland? Vad gör ni andra moderater för att vända sjukvården i Västra Götaland? Jag sitter som ersättare i en av hälso- och sjukvårdsnämnderna, men kan inte längre göra det. Jag kan inte stå upp för mig själv och mina kollegor och samtidigt sitta på dyra möten där det inte går att påverka någonting.

Personalen på golvet ser flera lösningar på problemet, som i grunden handlar om att vi behöver mer personal. Först och främst måste lönerna höjas. I en undersökning från Vårdförbundet har de kommit fram till att sjuksköterskor i Västra Götaland tjänar i snitt sjätte lägst i hela landet, cheferna i Västra Götaland tredje högst i hela landet. Dags att jämna ut den siffran?

Höjs lönen, kommer också fler sjuksköterskor att söka sig till landstinget. Då kan vi börja arbeta med arbetsmiljön, patientsäkerheten och allt det där andra för att få en vård som vi kan vara stolta över, både du och jag – för Johnny, nu kan du inte vara stolt.

Ida

Sjuksköterska

TYCK TILL!

Hur tycker du att vården fungerar?

Relaterade artiklar
Fler artiklar